spelarfrun

Handbollen i Halmstad, Mathias, hela Drott och våra goda vänner har förlorat en vän och stöttespelare. Natten till fredag somnade han in efter en tuff kamp mot cancern. Att se det rättvisa i att en 37 årig man får cancer och förlorar kampen och efterlämnar fru och två små barn, två och fyra år gamla, går inte. Jag kan inte ens föreställa mig vad hans fru går igenom just nu, men alla våra tankar är med henne. Det gör ont i själen på mig, jag som inte ens kände honom särskillt väl, kände honom endast genom Mathias, men det går liksom inte att undvika att känna med han och hans familjs öde. Han var 6 år äldre än oss. SEX ÅR. Jag vet inte hur jag skulle klara av ifall Mathias skulle gå bort.

Men som han har kämpat. Han besegrade sjukdomen. Men den kom tyvärr tillbaka.

Jag minns i alla fall sista gången vi sågs....Det var i sporthallen (självklart!) och han hade inte sett Amelie på ett bra tag, jag såg honom stå och skratta och vinka på håll och vi gick fram och hälsade. Det var roligt att se honom, om än att han var en spillra av sitt forna jag, han var väldigt väldigt smal och tunn, men i hans ögon brann fortfarande glöden som den alltid gjort.
Jag minns även när Amelie var nyfödd och vi hade en liten middag med laget.  Då fick vi presenter av Drott, jättefina kläder som just han valt ut. Det hurrades för att Mathias blivit pappa.

Man tänker genast att livet är kort och att man ska ta vara på varje dag. Det är ju otroligt lätt att fastna i vardagens alla måsten eller i mellanmjölkens land. Där allt är lite lagom.
Det senaste året är det många öden som berört mig otroligt mycket. Och jag ska verkligen försöka tänka på dem när vardagen känns lite extra grå.

Det var otroligt starkt av Tomas och hela laget som kände honom att genomföra matchen igår. Det var många som hade tunga huvuden efter matchen och då inte pga förlusten. Tror förlusten kändes väldigt avlägsen på en gång efter matchen konstigt nog, allas tankar var på annat håll. Killarna bar sorgeband vilket jag tyckte var en fin gest och jag hoppas de gör det när elitserien drar igång igen, och varför inte en tyst minut innan avkast? För till och med jag vet, att just han hade velat att spelet fortsatte....

Mathias har knappt sovit i natt. Men han vill inte prata, inte just nu. Sorgen ter sig verkligen olika från person till person. Men att det gör ont i honom, det ser jag. Nu sover han på soffan brevid mig.

Svårt att avsluta detta inlägg.... Gårdagen var mentalt tung och när vi kom hem igårkväll somnade vi alla tre på soffan vid 22 tiden, helt färdiga. Jag på divanen, Amelie på min högra sida och Mathias med huvudet på mitt bröst på min vänstra.
Jag slutade mitt jobb igår och på måndag börjar nya utmaningar.

http://hallandsposten.se/sport/1.142144